Vikten av cement – en historisk översikt
Om det finns ett byggnadsmaterial som mer än andra förkroppsligar den moderna epoken måste det vara betong. Betongens bindemedel utgörs av cement, som tillsammans med ballast i form av sand, grus eller sten genom en kemisk reaktion hårdnar till betong då man tillsätter vatten. Principen är enkel, men tillverkningsprocessen är raffinerad. Materialets användningsområden, flexibilitet och utvecklingspotential tycks närmast utan gräns.
Den 2 november 1871 bildades Skånska Cementaktiebolaget. Kort senare påbörjades bygget av Sveriges första cementfabrik i Lomma utanför Malmö. Detta var ursprunget till dagens Cementa och till hela branschen för Sveriges del. Men det fanns en mycket lång förhistoria.
Cementliknande material användes i Mellanösterns högkulturer och faraonernas Egypten långt före vår tideräkning. Romarna hämtade upp tekniken via greker och etrusker, och utvecklade en skicklighet som resulterade i storskaligt bostadsbyggande, infrastruktur som dammar och akvedukter samt offentliga byggnader som arenor och badhus. Under medeltiden föll kunskapen om cement i glömska, men väcktes till liv på nytt under renässansen.
Men det var först med den industriella revolutionen i Storbritannien vid 1800-talets början som nya metoder möjliggjorde cementtillverkning i industriell skala.
Första patentet 1824
Muraren Joseph Aspdin tog 1824 patent på ett bindemedel bestående av mald kalksten och lera, som genom upphettning till cirka 1 000 grader smälte samman (sintrade). Cementen hade hydrauliska egenskaper, det kunde bli hårt som sten om man tillsatte vatten. Aspdin kallade materialet ”portlandcement” eftersom det påminde om kalkstenen på halvön Portland vid Engelska kanalen.
Aspdins uppfinning förbättrades några decennier senare av Isaac Charles Johnson, som höjde temperaturen till 1 450 grader och gjorde cementen ännu mer härdig och kraftfull, och samtidigt billigare att tillverka. Därmed var grundprincipen för dagens cement i stort sett klar, men utvecklingen mot förbättrade egenskaper fortsatte genom åren.
Portlandcement gjorde ett segertåg genom de industrialiserade länderna under 1800-talets andra hälft. Fabriker i Storbritannien, Frankrike och Tyskland exporterade till andra delar av Europa. Den första skandinaviska portlandcementfabriken byggdes i danska Ringsted 1868.
Den svenska cementtillverkningens uppkomst
Sverige gick vid 1800-talets mitt in i en intensiv industrialiseringsfas och efterfrågan på det nya byggnadsmaterialet var stor. Ändå importerades all cement. Bara under 1860-talet ökade cementimporten från 900 till 2 000 ton årligen. Ett exempel var utbyggnaden av Helsingborgs hamn 1863, där man byggde kajerna med gjutna betongblock i stället för dyra granitblock eller träkistor med begränsad livslängd. Piren i Helsingborg blev det första större svenska byggprojektet i betong.
Initiativet till Skånska Cementaktiebolaget togs 1871 av geologen Otto Torell, polarforskare och professor i Lund. Hans egna inventeringar och ingenjören Otto Fahnehjelms kemiska analyser visade att kalk- och lerförekomsterna i västra Skåne var väl lämpade för att tillverka portlandcement. Aktier i bolaget tecknades av kapitalstarka skånska godsägare och företagare, men också av den blivande kung Oscar II.
Vid Limhamn söder om Malmö hade det brutits kalksten sedan medeltiden. Vid Lomma norr om staden fanns rikligt med lera och där låg sedan länge ett tegelbruk. Det nya företaget köpte båda fastigheterna och började uppföra en cementfabrik på platsen. Disponent för den nya fabriken blev ingenjören Rudolf Fredrik Berg, som skulle komma att leda verksamheten fram till 1907.
Detta var järnvägsbyggenas och den begynnande urbaniseringens tid, och behovet av cement och betong var stort. Eftersom fabriken under drygt tio år var landets enda fanns det goda expansionsmöjligheter. Många var skeptiska till det nya materialet och ifrågasatte dess hållbarhet, men när svensk cement visade sig hålla väl så hög kvalitet som den importerade ökade intresset. År 1878 började företaget även exportera till Danmark, Norge och Ryssland.
Kalkbrottet i Limhamn
Efter några år valde bolaget att bygga en ny fabrik, denna gång intill kalkbrottet i Limhamn. Tillsammans med Malmö stad började Cementaktiebolaget projektera en hamnutbyggnad i Limhamn och en järnväg mellan Limhamn och Malmö. År 1887 skapades dotterbolaget Skånska Cementgjuteriet – ursprunget till byggföretaget Skanska. Två år senare stod den nya fabriken färdig. Limhamn förvandlades från fiskeläge till en industristad dominerad av cementfabriken. Den patriarkaliske disponent Berg blev känd som ”Limhamnskungen”.
Vid 1800-talets slut tillverkades sammanlagt cirka 85 000 ton cement i Lomma och Limhamn, en tiofaldig ökning sedan 1875. Men 1905 lades fabriken i Lomma ned och ersattes helt av Limhamnsanläggningen. Om Sveriges första cementfabrik minner i dag ett skorstensfundament med en minnestavla.
Branschen växer – och organiserar sig
Den skånska cementtillverkningen skulle snart få konkurrens. Först var AB Visby Cementfabrik, grundad 1884. Två år senare följde Ölands Cementaktiebolag vid Degerhamn, och 1892 tillkom en cementfabrik i Hällekis i Västergötland.
Konkurrensen hårdnade och priserna pressades allt mer. År 1893 kom emellertid de största producenterna överens om att bilda ett gemensamt försäljningsbolag, Svenska Cementförsäljningsaktiebolaget (från 1922 Cementa) för att samordna den inhemska marknaden.
Allt fler fabriker anslöt till kartellbildningen. Men konsolideringen handlade inte bara om försäljningssamarbete – vid 1930-talets slut var samtliga svenska cementfabriker utom en (Gullhögen utanför Skövde) uppköpta av antingen Skånska Cement eller försäljningsbolaget Cementa.
Tekniska innovationer revolutionerar branschen
Nya tekniska lösningar gjorde cementtillverkningen effektivare och skapade nya användningsområden för produkterna. År 1885 tog engelsmannen Frederick Ransome patent på en roterande cylinderformad ugn som var betydligt effektivare än de ring- och schaktugnar som använts tidigare. Råmaterialet tillfördes i cylinderns övre ände och den brända klinkern kom ut i den nedre, där även brännaren var placerad. Roterugnen hade inte bara större kapacitet, den krävde även mindre arbetskraft och åstadkom en jämnare bränning. De första svenska roterugnarna installerades i en fabrik i Klagshamn 1902 men snart följde även de andra fabrikerna. De första roterugnarna i Limhamn hade 30 meter långa cylinderrör, 1916 ersattes de med 75-metersrör och 1938 var roterugnarna 145 meter långa.
Roterugnarna drevs med elektricitet och kunde vara i ständig drift, dag som natt. De var också lämpade för den nya så kallade våta metoden, i vilken vatten tillsattes innan cementen maldes. Metoden var mycket energikrävande men rådde bot på de problem som tidigare funnits med kalkdamm som lade sig över omgivningarna. Dessutom blev produkten jämnare blandad. Våtmetoden skulle dominera cementtillverkningen i ett halvsekel.
De första armeringsjärnen
Lika viktiga var innovationerna på användarsidan, inte minst den järnarmerade betongen. Betong har mycket god tryckfasthet men begränsad draghållfasthet. Under 1800-talet gjordes olika försök att förbättra draghållfastheten med hjälp av armeringsjärn.
I Frankrike tillverkade Joseph Monier på 1860-talet stora blomkrukor i betong med stomme av metallduk. Fransmannen François Hennebique utvecklade på 1890-talet ett system för pelare och bjälklag i byggnader som vidareutvecklades av amerikanen Louis Kahn. Armeringstekniken möjliggjorde höga byggnader och vida brospann.
I Sverige introducerades armerad betong från 1908 genom byggnadsbolaget Kreuger & Toll, som byggde allt från kontors- och varuhus till broar, vattenkraftsanläggningar, dammar och hamnkajer.
Men det lanserades också en mängd nya produkter. På 1890-talet kom ornamenterade golvplattor, viktoriaplattor, men också takplattor och trappsteg i betong. Vid samma tid började Televerket beställa kabelblock av betong för sina kraftledningar.
Betongrör och kulvertar hade gjutits i träformar redan på 1880-talet men från sekelskiftet 1900 tillverkades de i maskinpressad betong. Detta blev en nyckelprodukt i utbyggnaden av städernas vatten- och avloppssystem.
Folkhemmets cement
Andra världskriget innebar svåra år för den energiberoende cementindustrin. Visserligen utvecklades en mindre energikrävande cement, E-cement eller ersättningscement, men ett antal fabriker tvingades ändå lägga ned.
Då freden kom förväntades byggandet komma i gång på nytt, men cementbranschen var inte redo att möta efterfrågan. En ny fabrik, särskilt inriktad på att täcka huvudstadens behov, planerades därför av Skånska Cement vid Stora Vika nära Nynäshamn, en plats med goda kalkfyndigheter och förutsättningar för en djuphamn. Då fabriken i Stora Vika stod färdig 1949 fanns det sammanlagt sju cementfabriker i landet, från Limhamn i söder till Köping i norr.
Efterkrigstiden - efterfrågan fördubblas
Efterkrigstidens samhälle bars upp av en framtidstro och utvecklingsoptimism som fick sin bekräftelse i rekordårens ständigt ökande levnadsstandard och materiella utveckling. Cement och betong blev oumbärliga resurser i samhällets hastiga modernisering. Behovet av effektivt och snabbt byggande ökade i takt med att människor flyttade till städerna för att finna arbete. Det behövdes också industrilokaler, skolor, sjukhus och andra anläggningar.
Den inhemska efterfrågan på cement fördubblades under 1950- och 1960-talen och endast en liten del av produktionen exporterades.
För att möta de nya kraven intensifierades materialutvecklingen. Redan på 1920-talet hade ingenjören Axel Eriksson utvecklat den första skifferbaserade lättbetongen eller gasbetongen, som senare marknadsfördes av Yxhult AB under produktnamnet Ytong.
En annan lättbetong med cement och sand som utgångsmaterial utvecklades av företaget Siporex, även denna produkt fick stor spridning. Skifferbaserad lättbetong visade sig senare avge hälsofarlig radongas och produktionen förbjöds vid 1970-talets mitt.
Nya metoder under 50- och 60-talet
Nya metoder för standardiserat byggande utvecklades under 1950-talet. Bland de tidigaste var Skånska Cementgjuteriets Allbetong-metod vid decenniets början med prefabricerade element som effektiviserade byggprocessen. Ett annat system utvecklades av byggfirman Ohlsson & Skarne några år senare.
Under miljonprogrammet 1965–1974 skulle bostadsbristen i svenska orter byggas bort med hjälp av en miljon nya bostäder. I förverkligandet av programmet utgjorde betong och cement de viktigaste byggnadsmaterialen och var i kombination med industrialiserade och mekaniserade byggmetoder avgörande för planernas förverkligande.
Ett annat användningsområde under efterkrigstiden var vägbyggandet.
Sveriges första motorväg, mellan Malmö och Lund, byggdes i betong av Skånska Cementgjuteriet 1952–53. När vägnätet byggdes ut för att motsvara bilsamhällets behov var armerad betong inte bara vägmaterial utan även en förutsättning för tunnlar och broar.
Industrisamhällets storskaliga fabriker hade knappast varit möjliga utan betong, inte heller städernas trafikleder och tunnelbanor. Flygfältens landningsbanor byggdes även de av betong, liksom vattentorn, kraftverksdammar och kraftverksbyggnader. Listan kan göras hur lång som helst.
Samtidigt gick cementbranschen mot färre men större enheter. Skånska Cement blev ensam ägare av försäljningsbolaget Cementa 1966. Den enda av landets fabriker som vid den tidpunkten inte ägdes av Cementa var Gullhögen vid Skövde. Då även denna fabrik köptes upp 1973 bytte organisationen namn till Euroc.
Men vid det laget började rekordårens ogrumlade optimism ifrågasättas av allt fler. Den tidigare så stadiga BNP-tillväxten hade ersatts av mer växlande konjunkturer, märkbara inte minst för byggsektorn. Vid slutet av 1970-talet lades fabrikerna i Köping, Limhamn och Hällekis ned, och 1981 även Stora Vika.
Cementindustrin i det nya millenniet
Vid 1990-talets slut genomgick branschen en rad organisatoriska förändringar. År 1996 gick Euroc samman med norska och finska konkurrenter under namnet Scancem. All cementtillverkning i de tre länderna var därmed samlad i ett och samma bolag.
År 1999 köptes Scancem av tyska Heidelberg Cement AG, där den svenska verksamheten i dag ingår under namnet Cementa. Sedan fabriken i Degerhamn på Öland lades ned 2019 återstår två cementfabriker i Sverige: Slite på Gotland och Gullhögen utanför Skövde.
Cement är lika oundgängligt under 2000-talet som under 1900-talet. Användningsområdena blir ständigt fler och det pågår en intensiv materialutveckling för att förbättra hållfasthet och beständighet. Men om de centrala hållbarhetsaspekterna i cementets barndom handlade om förmågan att bära och fördela tyngd, handlar de i dag till stor del om miljömässig hållbarhet.
Nollvision 2030
Cementindustrin är en av de branscher som släpper ut mest koldioxid – dels när kalkstenen hettas upp, dels genom de bränslen som används i processen.
Cementa och moderkoncernen Heidelberg Cement AG har därför presenterat en nollvision som går ut på att år 2030 producera cement för klimatneutral betong, det vill säga noll koldioxidutsläpp under betongprodukternas livstid. Detta kräver energieffektivisering, ökad andel biomassa, koldioxidupptag i betongprodukterna samt koldioxidavskiljning, men också helt nya cementsorter.
Den kommande tioårsperioden bär därför lika många möjligheter och utmaningar som den period då branschen skapades för 150 år sedan.
Betong är inte bara det moderna samhällets vanligaste byggnadsmaterial, det är också det material som tydligast symboliserar samhällets modernitet. Betong och cement har kommit att representera såväl modernitetens framsida som dess baksida. Även i dag är cement en symbol för det moderna samhället, och ett hållbart samhälle kräver hållbar cement
(Skribent: Anders Houltz, ”Cement i 150 år” bygger på research och texter av Centrum för Näringslivshistoria, gjorda på uppdrag av Cementa.)
