Mer än bara cement
Historien om Cementa omfattar mer än bara hårda produkter. Här finns gott om profiler som på ett eller annat sätt satt sin prägel på utvecklingen. En del udda verksamheter har också bedrivits inom bolaget. Och vi stöter även på ett och annat djur.
Det går knappast att skriva historien om den svenska cementen utan att nämna Rudolf Fredrik Berg, Cementas första disponent. Han kom till Limhamn 1873 som ung ingenjör, endast 26 år gammal. I yngsta laget, kan tyckas, men det visade sig vara ett sällsynt lyckligt val. Han hade ett brinnande intresse inte bara för cementtillverkningens utveckling utan även för det omgivande samhällets väl och ve.
Bland annat låg egnahemsfrågan honom varmt om hjärtat, och han såg till att många arbetare fick ett eget hem genom att själv gå i borgen. Det var inte för inte han kom att kallas Limhamnskungen. För Berg var det självklart att förena rollen som industriledare med arbetet för det allmänna bästa. Han var engagerad i nykterhetsrörelsen och en varm anhängare av folkbildning. I Malmö grundade han en föreläsningsförening och i både Lomma och Limhamn upprättade han ett läsebibliotek för arbetarna. Från 1882 var han ledamot av Malmö stadsfullmäktige, och dess vice ordförande från 1907.
När en staty av Berg avtäcktes i Limhamn år 1940 yttrade den dåvarande socialministern Gustav Möller följande ord: ”Sällan reses det statyer över värdigare människor än Rudolf Fredrik Berg.” Möller visste vad han pratade om. Som ung hade han tjänstgjort som Bergs sekreterare, och även varit inhyst i hans bostad. Kanske var det härifrån han fick idéer till alla sina sociala reformer?
Stark profil i Gullhögen
Även Gullhögen (nuvarande anläggningen i Skövde) hade en stark profil under de tidiga åren. Styrelsens första ordförande var konsul August Wingårdh och han var dess ordförande ända fram till 1951, och bolagets vd till 1948. Därefter efterträddes han som vd av en av sina många söner – varav flera kom att ingå i bolagets styrelse. Kanske är det inte konstigt att även ättlingen, arkitekten Gert Wingårdh, också har en viss fäbless för betong.
En annan profil vi kan nämna åtminstone i förbigående är polarforskaren, upptäcktsresanden och professorn Adolf Erik Nordenskiöld, han som till slut hittade vägen genom Nordostpassagen år 1880. Han hittade också vägen till styrelseordförandeposten i Ölands Cementaktiebolag, som bildades 1886. Det är troligen därför bolaget valde en isbjörn som symbol för Degerhamnscementens styrka och härdighet.
Ytterligare en profil i Degerhamn var brukets handelsman. 1901 byggdes en brukshandel i den så kallade muren, och till inredningen användes virke som flutit i land. Rörelsen fungerade som skeppshandel och kvartersbutik under många år och kom att förknippas med John Nilsson, som blev handelsman här 1922. Han drev butiken i 75 år och ”John i Muren” är fortfarande ett känt begrepp i Degerhamn. Delar av hans tidsmässiga inredning finns i Degerhamns hembygdsmuseum alldeles i närheten.
Kvinnliga föregångare
Finns det då inga kvinnor i cementbranschen? Numera gör det självklart det men det dröjde, åtminstone inom produktionen. Samma år som FN utlyst till kvinnoår, 1975, började de två första kvinnorna som brännare vid fabriken i Köping. Könsvallen var därmed sprängd. Det var Karin Weiler och Inga-Maj Andersson som båda tröttnat på sina jobb som affärsbiträden och sökt sig till Cementa. I personaltidningen går att utläsa att de tyckte att skiftgången gick bättre än väntat, men att nätterna kunde bli lite ensamma på fabriken. Det jobbigaste var förmiddagspassen, då man måste gå upp klockan fem på morgonen. 1987 uppmärksammade personaltidningen Inside Cementa återigen en kvinnlig brännare i Köping. Det var Helen Hedlund, som var en av fyra kvinnor som då arbetade inom produktionen. Två arbetade på förrådet och en som gaffeltruckförare. Men Helen var den enda brännaren.
Men tiderna förändras. I juni 2021 tog Matilda Hoffstedt över rollen som fabrikschef för Cementa i Slite på Gotland. Denna roll var dock inte ny för henne. Mellan 2010 och 2020 var hon fabrikschef i Skövde, där en av hennes prioriterade frågor var ett ansvarsfullt användande av naturresurser.
Udda inslag
En udda fågel i Cementafamiljen var Kai Haikola som år 1985 anställdes som – ålamästare! Cementa hade nämligen startat en försöksodling av ål och behövde en kunnig person. Den 22 november 1985 anlände de första ålynglen till Skövde från Boliden AB. Tanken var att de skulle växa till sig och transporteras levande till Tyskland för försäljning. Två år senare var verksamheten i gång på allvar. Ett ton hade exporterats till Holland och ytterligare ett ton skulle skickas till Holland eller Tyskland. Ett rökeri i grannskapet hade också köpt en del, så att Skövdeborna kunde få njuta av delikatessen. Ett år senare fasades dock verksamheten ut, men den hade då gett värdefulla kunskaper och erfarenheter av vattenbruk, vilket varit meningen med odlingen från början.
Även fabriken i Slite har varit inne i fiskeribranschen, så att säga. För att minska uttaget av kommunalt vatten till fabriken passade man i samband med byggandet av Ugn 8 år 1979 på att spränga upp två dammar för så kallat ytvatten. Detta rika vattenflöde uppmärksammades några år senare av Cementas Jakt- och Fiskeklubb som efter en positiv vattenanalys köpte in och satte ut cirka 300 kilo regnbågsforell.
Det finns även exempel på djur som frivilligt sökt sig till Cementas anläggningar. I början av 1980-talet flyttade hittekatten Laban in på Slitefabriken. Här fick han en för katter angenäm tillvaro. Han bodde hos driftspersonalen och fick där mycket uppmärksamhet och kel. Sov gjorde han i deras omklädningsrum och han behövde aldrig vara utan mat och vatten. I mitten av samma årtionde flyttade en berguv in uppe på toppen av den största cementsilon i Skövde. Här trivdes han tydligen bra eftersom även en partner flyttade in. Året därpå hade paret fått ungar. Och i ett av de gamla stenbrotten bosatte sig två par tornfalkar som häckade på de branta väggarna.