Fulbetong eller brutalt vackert?
Betong väcker ofta starka känslor. För en del representerar betong allt som är kallt, hårt och opersonligt i det moderna samhället, för andra de oändliga möjligheter och den skönhet som finns i det enkla och nyttiga.
Under 1800-talets sista decennier blev det vanligt med fasaddekorationer, lister, kolonner och skulpturer i betong på fasader till bostadshus och offentliga byggnader. Det nya materialet passades diskret in i stilarkitekturens välbekanta former och kunde därför accepteras. I övrigt var betongen reducerad till husgrunder och gjutna murblock som täcktes av natursten eller tegel. Som den engelska tidskriften Builder skrev redan 1875: ”There is an undoubted prejudice against the look and even the feel of Portland cement.”
Nya estetiska möjligheter
Då betongen kombinerades med järn i form av armering kring sekelskiftet 1900 blev den ett material som kunde förverkliga arkitekternas och ingenjörernas drömmar om fria former. Med tunna valv gick det att bygga smäckra men bärkraftiga broar och med bärande betongbjälklag kunde husfasaderna befrias, brytas upp och ge utrymme för fönsterpartier, balkonger och annat. Världsutställningen i Paris 1900 blev ett genombrott för den armerade betongen och materialet förknippades med den nya stil som kallades art nouveau eller jugend. De organiska formerna i Hector Guimards Parisvillor eller Antoni Gaudís Sagrada Família i Barcelona skulle vara otänkbara utan armerad betong.
Vissa förblev skeptiska men arkitekter och byggmästare insåg materialets fördelar. Bakom nationalromantikens tunga granit och mörka tegelfasader dolde sig ofta betong. Kritiker menade att arkitektur som dolde sin verkliga karaktär bakom fasadmaterial var oärlig och föråldrad – men var allmänheten redo att möta den rena betongen? När cementindustrin visade upp en fristående spiraltrappa i armerad betong på Helsingborgsutställningen 1902 eller ett svindlande fyrtorn på Norrköpingsutställningen 1906 väckte det stor uppmärksamhet, men mest som ett bevis på det nya materialets möjligheter – och som ett förebud om framtiden.
Brokonstruktioner var ett område där betongens estetiska potential tidigt blev uppenbar. Ett svenskt exempel är högbron över Skurusundet utanför Stockholm, som uppfördes av Arcus AB 1915 med Axel Björkman som konstruktör och Lars Israel Wahlman som arkitektonisk rådgivare. Den 284 meter långa valvbron var Nordeuropas största betongbro och mycket omtalad för såväl sin konstruktion som sin skönhet. Bron försågs på 1950-talet med en tvillingbro för att möta den ökande trafikens behov.
Funkis för folkhemmet
Den internationella modernismens förgrundsgestalter, arkitekterna Le Corbusier, Mies van der Rohe och Walter Gropius, förde redan på 1920-talet fram betongen som framtidens material. I Sverige fick funktionalismen sitt publika genombrott i samband med Stockholmsutställningen 1930, som också blev en arena där cement och betong exponerades i sin egen kraft.
Många av utställningsbyggnaderna uppfördes i betong, målad i ljusa färger. Svenska Cementföreningens egen paviljong, Gula villan, hörde till de mest radikala. Den var ritad av Kurt von Schmalensee och uppförd i citrongul gasbetong med platta tak, släta väggytor och takterrass. Även invändigt var golv, väggar, diskbänk, ja, allt, uppförda i olika cement- och betongmaterial. För funktionalisterna var betong ett material som inte endast lämpade sig för fabriker utan också för bostäder och offentliga byggnader.
Men alla älskade inte Stockholmsutställningens estetik. Enligt kritikerna var funkislådorna inte bara fula, de var osvenska och saknade all känsla för tradition. I manifestet Acceptera (1931) gick bland andra arkitekterna Gunnar Asplund och Uno Åhrén till motattack: den nya arkitekturen och de nya materialen var ett led i byggandet av ett nytt samhälle, präglat av demokrati, välstånd och förnuft. Det förnuftiga var också det vackra – och vad kunde väl vara förnuftigare än betong?
Brutalismens genomslag
Brutalismen, den variant av den internationella modernismen som slog igenom decennierna efter andra världskriget, bejakade betongens råhet till det yttersta. Arkitekter som britterna Alison och Peter Smithson, liksom svensken Peter Celsing, eftersträvade ärlighet mer än insmickrande hemtrevnad. I megaprojekt som Brasiliens nya huvudstad Brasília och den indiska staden Chandigarh, planerad av Le Corbusier, (båda färdiga 1960) representerade betongen demokratiska värden och frigörelse från kolonialismen. Men med bostadsområden där storskalighet och byggekonomi värderades högre än livskvalitet kom tidens byggande att hamna i vanrykte.
Barbican Centre i London (Chamberlin, Powell & Bon 1982) och Filmhuset i Stockholm (Peter Celsing 1971) har i åratal legat högt i omröstningar om respektive stads fulaste byggnader, även om de under senare år börjat omvärderas.
På 1970-talet växte kritiken mot citysaneringar och betongförorter. Betong förknippades med modernismens tillkortakommanden och maktfullkomliga politiker (skällsordet ”betonghäck” är talande). När den svenska cementindustrin ville manifestera ett framgångsrikt århundrade med Eurocs (i dag Cementa) nya huvudkontor i Limhamn var syftet samtidigt att visa att betongen hade andra uttryck. Hela byggnaden utfördes i prefabricerad betong, men stilen var inspirerad av romansk klosterarkitektur med kolonnader och valvbågar. I vattenspegeln utanför entrén fanns Carl Fredrik Reuterswärds konstverk Castor & Pollux. Byggnaden ritades av Sten Samuelsson och stod klar 1977 som ett tidigt svenskt exempel på postmodernistisk arkitektur. Den visade att modernismens omhuldade betong lämpade sig även för postmoderna former.
2000-talets betongarkitektur
Postmodernismen öppnade för en eklektisk estetik med inspiration från främmande platser och tider. Denna fick sin fortsättning i 2000-talets nymodernism, som med slätputsade fasader, plana tak och stora glasytor var inspirerad av 1900-talsfunkis, om än med stora balkonger och terrasser med räcken av glas och stål. Intressant nog började betong vid denna tid få upprättelse som estetiskt uttryck, samtidigt som materialets problem i ekologiskt avseende fick uppmärksamhet.
Den armerade betongens möjligheter att bygga på höjden har under senare decennier utnyttjats alltmer i tätbebyggda storstadsmiljöer. Världens i dag högsta hus, det 828 meter höga Burj Khalifa i Dubai, är byggt i betong till och med sin 156:e våning, medan de sista åtta består av en stålkonstruktion. Den svindlande byggnaden utgör en bekräftelse av betongens både tekniska och estetiska möjligheter. Betong lämnar ingen oberörd.
(Skribent: Anders Houltz - ”Cement i 150 år” bygger på research och texter av Centrum för Näringslivshistoria, gjorda på uppdrag av Cementa.)
